För några dagar sedan släpptes skivan Nordic Songs med mig och pianisten Kalle Stenbäcken på Spotify och flertalet andra online musik streamingtjänster.
Det känns som en lång resa i tiden som gått i mål med en slutprodukt i form av en skiva. 30 år! Här kommer en smått personlig och längre berättelse kring detta, men jag skall försöka att inte fastna i de s.k. vinkelvolten allt för mycket. 🙂
1993 började jag sjunga i kör som ung student i Lund. Eftersom jag knappt hade sjungit innan dess och inte upplevt känslan att få delta i harmonisk (ibland oharmonisk) treklang blev jag helt begeistrad av känslan som kom med upplevelsen. De närmsta åren sjöng jag frenetiskt i en mängd körer och accapellagrupper med innerlig studentikos anda. Efter studierna 1999 blev jag intresserad av att utveckla sången strukturerat med sångpedagogs hjälp. Egentligen borde jag kanske hållit mig till en sångpedagog med bättre slutresultat i stället för de ca tio som jag iterativt gick hos de följande ca 20 åren. Men varför göra det enkelt för sig när man kan göra det svårt? 🙂 Jag vill därmed rikta ett stort varmt innerligt tack till alla sångpedagoger, pianister och instuderare som har haft tålamodet att jobba med mig under alla dessa år. Det kan inte ha varit lätt!!! :~)
Jag insåg under dessa år att sångteknik är oerhört komplicerat, inte minst pga olika åsikterna som finns kring vad som är viktigt. Ju fler stenar man lyfter, ju mer invecklat och krångligt. Ett paradis förvisso för en ingenjör med åsikten att analytiska utmaningar är ett fint berg att bestiga. Men mitt i allt detta teknikstök fanns och finns den ursprungliga längtan av att få uttrycka känslor genom musiken. Tyvärr blir tekniken oftast snarare ett hinder än ett stöd för den känsloyttringen. Men samtidigt ett nödvändigt ont eftersom sångerna oftast är för tekniskt svåra att kunna sjunga utan en bra teknik grund. Men: balansgången man går mellan känsla och teknik och teknik och känsla är en stor del av den fantastiska resan dessa 30 år. Hur som helst, från 2010 och tio åren därpå hade jag lagt en tillräckligt bra teknisk grund för att periodiskt kunna sjunga yrkesmässigt. Främst i Göteborgs operakör. De åren med alla dessa operaproduktioner är och förblir magiskt starka minnen. Stort tack även till dessa fantastiska kollegor!
Nu börjar jag närma mig anledningen till skivan. Snart! Under årens lopp har jag deltagit på ett stort antal s.k. mästarkurser, ca 20 om jag räknar lite snabbt. Lite konstigt namn detta med mästarkurser, men grundtanken är att en mästare av något slag lär ut sin konst till sina elever. Sångkonst i mitt fall. 2017 deltog jag på en mästarkurs vid Nordic Song Festival med inriktning på nordisk klassisk romansmusik. Romansrepertoaren, utöver diverse operaarior, har alltid under alla år varit ett stort fokus för mig. Det var under den kursen som jag fick idéen om att spela in en klassisk skiva med nordisk romanmusik. Skivan fick heta kort och gott “Nordic Songs” som en eloge till den mästarkurs där idén föddes. Jag sjunger primärt på svenska, men även på norska, danska samt lite på finska. Det framgår inte i Spotify-listan, men egentligen är skivan indelad i tre delar som man kan se i följande översikt:
Skivan spelades in vid sex inspelningsdagar mellan åren 2017 och 2019. Det gav mig och Kalle tillfälle att i lugn och ro studera in musiken inför varje inspelningsdag och att utvecklas i takt med inspelningarna. Det finns en balans även där mellan sångare och pianist som förtjänar några ord i en egen paragraf.
Det är ganska vanligt att en sångare betraktas som ’solisten’ och pianisten betraktas som s.k. ’ackompanjatör’. Det är kanske naturligt eftersom sångaren oftast hamnar framför pianot vid konserter och oftast därmed får mest fokus. Men jag har alltid känt mig lite obekväm i den där tanken och jag tror det beror på de där åren i min ungdom med accapellagrupper. Vi musicerade tillsammans och det gällde att vara oerhört lyhörd på vad de andra gjorde i den lilla gruppen (mellan 3-8 personer oftast). När det fungerade som bäst kunde en näst intill telepatisk förbindelse uppstå mellan oss sångare och vi kunde följa impulser som någon i gruppen tog initiativ till; en känsla av improvisation i stundens ögonblick som krävde stort mått av lyhördhet. Att vara lyhörd på impulser som kommer utifrån tycker jag är lika roligt som att åka puckelpist i en slalombacke… Man planerar en puckel i taget och plötsligt kan det gå åt fanders om man inte passar sig! 🙂 Jag tycker att samma känsla av kontakt är svårare att känna i kör men också ganska svårt som solosångare med pianist då piano och sång skiljer sig mycket i klangen. I acapellagrupp har man en unison klangmassa som lättare går att intonera och balansera mot. Men det är möjligt även med piano genom att nyttja andra verktyg än klang. Exempelvis kan pulsen vara dynamisk i mycket högre utsträckning inom klassisk musik tills skillnad från exempelvis popmusik där pulsen oftast ligger statiskt fast. Kalle och jag jobbade mycket med olika sådana verktyg under våra instuderingspass. Det har varit fantastiskt roligt att jobba med Kalle som har förmågan att vara både ödmjuk och öppen för idéer men samtidigt ha tydlig känsla för rätt riktning framåt. Kalle gedigna utbildning kom konsertpianist kontra min egensnickrade blev nog en bra och intressant kontrast: ett givande och tagande med utbyte av idéer som gav en bra kombination av utmaning och stimulans. Så stort tack Kalle för de där åren med dessa inspelningar och vårt samarbete!
Några ord om detta med inspelningar i studio. Det är, kan man lugnt säga, väldigt annorlunda mot konsert inför publik. På sätt och viss lättare eftersom man har möjlighet att ta om, om man inte får till det. Men samtidigt pågår en inspelning av kostnadsskäl under en hel dag och det är väldigt svårt att behålla skärpan så länge. Ett framträdande inför publik ger också ofta den extra krydda av spänning och intensitet i ett uttryck som kan vara svårare att få till vid en inspelning. Man får liksom låtsas att det är alltid är skarpt läge inför en låtsaspublik och man måste alltid betrakta varje inspelningstillfälle som “nu gäller det!”. Annars hörs det på resultatet tycker jag. Nackdelen med ljudinspelningar är också att man inte har den kombinerade visuella återgivning som finns vid en konsert inför publik. Det gör att man måste vara än mer kritisk vid en inspelning på ljudresultatet eftersom det visuella intrycket inte finns. (och då räknar jag inte Spotifys fem sekunders videos…)
Sen har vi detta med ljudbilden. Vid en konsert, utan mikrofonförstärkning som man sällan använder för klassisk musik, så är man utelämnad åt lokalen man befinner sig i. Det blir vad det blir och man har få möjligheter att påverka ljudbilden. Vid en inspelning har man många fler faktorer som påverkar utöver sångaren/pianistens insats: 1) rummet, 2) inspelningsutrustning, 3) mixningen av ljudtekniker, samt 4) ljudåtergivningssystemet hos åhöraren. Den där sista 4an är extremt frustrerande om man lagt stort krut på 1-3 faktorerna som man kan påverka och så lyssnar någon på sångerna i sämre hörlurar, exempelvis iPhones standardhörlurar som är anpassade för popmusik med tung basåtergivning. Men det blir vad det blir.
Vi spelade in skivan på plats i Nilento Studio. Vi valde denna studio främst pga den Steinway flygel som finns där. Vi tyckte att framför allt de mer tekniskt komplicerade Stenhammarsångerna på slutet av skivan kommer mer till sin rätt med den flygeln: ett tydligt och distinkt pianoljud. Och studion låg nära Göteborg där vi båda bodde vid tillfället; skönt att slippa resa. Jag uppfattade det som att på Nilento lägger man stor vikt på just 2) inspelningsutrustning och kunskap kring hur de utplacerade mikrofonerna samverkar. Det fanns en skog av dyra mikrofoner i lokalen vid inspelningarna som såg väldigt imponerande ut för en oinvigd. Jag kan inte säga vad som är viktigast av alla faktorerna 1-3, men jag i slutändan är jag ändå nöjd och glad med den ljudbild som Nilento producerade.
Nu när skivan är publicerad kommer jag löpande att skriva om sångerna här på bloggen. När andan faller på!
