Basbarytonalt är kanske ett epitet som kanske förtjänar sin förklaring. Jag har ju alltså lite fräckt tillverkat ett adjektiv av substantivet basbaryton. Det finns en förklaring till varför jag valt det namnet på hemsidan och den tänkte jag beskriva här.
Först lite om substantivet: basbaryton är sångfacket som ligger mellan bas och baryton. Basar är det lägsta sångregistret för oss män och det är få förunnat att kunna sjunga i detta låga registerläge. Åtminstone bland skolade sångare. Tendensen är att rösten utvecklas uppåt till högre register, sällan åt det andra hållet. Antalet riktiga operabasar i Sverige och världen tycks kunna räknas till en handfull enligt somliga. Det finns andra benämningar som exempelvis profondo bas för riktiga djupingar, men den tänkte jag lämna därhän i denna beskrivning. Där befinner jag mig på sin höjd enbart tidiga mornar. Barytonfacket å andra sidan ligger högre upp i sångregistret mitt emellan bas och tenor. I körer brukar dessa två sångfack oftast benämnas förstabas (baryton) och andrabas (bas). Det finns en mängd olika ytterligare subkategorier här på Wikipedia om man vill fördjupa sig.
För min del har jag under hela min utbildningstid, som sträckte sig ungefär från 1999 till 2020, svävat fram och tillbaks mellan bas och baryton. Som en osalig ande… Det är onekligen lättast för mig att sjunga basarior; Sarastros arior ur Mozarts Trollflöjten känns som de sitter som ett smäck! Men jag har en något för ljus sångklang (timbre) för att kunna kvala in som “riktig” bas. Det beror förvisso på vilken sångpedagog man frågar. En del har gillat mig som bas och tyckt att det var korkat att jag inte satsade på det, medan andra tyckt att jag mer är en (blivande) baryton. En sångpedagog tyckte att basbarytänger inte ens fanns som begrepp; antingen var man baryton eller så var man bas. Men det är hans åsikt. Jag har kvar min åsikt och gillar benämningen basbaryton där jag känner mig hemma.
Nåväl. Jag har alltid gillat barytonfacket och speciellt de sångare som har lite mörkare sångfärg (timbre). Så under många år strävade jag efter att nå barytonläge och kunna sjunga dessa mer dramatiska operaarior. Jag hade en period i mitt liv där jag gav mig på diverse Verdi barytonarior, Fastaffs aria var en favorit, men den höga tessituran (medeltonhöjd) och höjdtonerna tog kål på mig. Jag hade helt enkelt inte tillräckligt bra teknik eller kraft att orka när detta begav sig. Så numera har jag kastat in handduken och sneglar ibland bara lite längtansfullt på dessa Verdi-noter. Jag har förvisso bättre höjdtoner nu än då när det begav sig pga bättre teknik men den höga tessituran maler långsamt ner mig.
Men, för att runda av lite. Titeln på den här hemsidan/bloggen är en, sedan några år tillbaks, rekapitulation kring att jag trots allt hör hemma i sångfacket basbaryton. Alla sångpedagoger är som tur är inte så strikta kring nomenklatur. Och dessutom, vem bryr sig? Viktigast är väl att man känner sig hemma. Jag gillar adjektivet jag hittat på och det roliga med det basbarytonala sångfacket är dessutom att man kan låna ut sin röst både uppåt och nedåt bland arior. Alltid förvillar det någon var man hör hemma. Jag har fått förvånade frågor efter konserter som t.om undrat om jag egentligen var tenor. Svaret var enkelt: nej. Kommer aldrig hända. Kanske i nästa liv. 🙂